Blodgivning och vindkraft? Ja, de hör ihop.

Inom svensk sjukvård går det i genomsnitt åt en påse blod i minuten, men bara tre av 100 svenskar är blodgivare. Samtidigt vill de allra flesta få blod, om de drabbas av sjukdom eller skulle råka ut för en olycka. Här, bland blodpåsarna, hittar jag en parallell till en av energiomställningens allra mest påtagliga utmaningar.

”Gärna vindkraft! Men inte just här.”. Det stavas Nimby, Not in my backyard, och för mig synliggör inställningen en tydlig knut som hejdar flödet i energiomställningen: att inte vilja vara en del av lösningen, men ändå ta del av den. Någon annan kan få se sin närmiljö förändras, någon annan får vara givaren.

På samma vis lever en bekväm bilnorm kvar i samhället. Fast vi Vet att buss, cykel och promenad är bättre för hälsa, miljö och plånbok. Någon annan kan ta cykeln till jobbet, och helst via blodbussen.

De allra, allra flesta vill ju vara trygga med att två hål i väggen ger en varm och ljus vardag. Att ambulansen är ett akutsamtal bort, och blodpåsarna finns där. Varje minut, dygnet runt, året om. El och blod, två viktiga kretslopp.

I den svenska sjukvården fick över 100 000 patienter blod förra året. Kanske var du en av dem? Eller någon i din närhet? Blodgivningen ser en nedåtgående trend med allt färre blodgivare. Sverige är i dagsläget självförsörjande på blod, men för att stärka beredskapen behöver antalet blodgivare fördubblas. Visst känns det underliggande budskapet igen? Just nu funkar det, men på lite sikt går det inte ihop. Vi behöver säkra vår el/blodförsörjning.

Majoriteten av de som ger blod är äldre, över 45 år. Minoriteten; unga män. Min vän Gabi, som gett blod 77 gånger, är min hjälte. Även Claes, som för övrigt är den största cykelentusiast jag känner, som varit givare i 30 år. Han är trombocytgivare nu. Under en timme filtreras trombocyter ut, och de röda blodkropparna pumpas tillbaka. Trombocyter används till exempel vid behandling av leukemi. De är även viktiga för att kunna stoppa större blödningar, efter olyckor eller vid operationer.

Under några år var jag blodgivare, men blev sen nekad på grund av för låga järnvärden. Stod uppgiven, med en karta järntabletter i handen, och radade upp allt jag gjorde för att hålla värdena i schack, frågade sedan: ”Men vad ska jag göra mer då, för att få börja ge, igen?”. Sjuksköterskan, en man i min egen ålder, svarade dröjande: ”Kanske…sova lite mer?”. Det var väl de mörka ringarna som avslöjade mig. Det där med att sova har aldrig varit min paradgren.

Hursomhelst vände jag besvikelsen genom att värva givare via Facebook: ”Jag får inte ge längre, kan du göra det i mitt ställe?”. Flera vänner tog vid, däribland Peter. Han ger nu blod regelbundet och har rekryterat tre nya givare! Tack Peter.

För mig är det här en stor del av lösningen (oavsett om det gäller blodgivning eller vindkraft). Att engagemang och solidaritet utgör själva språngbrädan. Det kanske inte är jag som ska ge blod, just nu. Det kanske inte är du som har råd att köpa en biogasbil, just nu. Men att våga ha samtal som skaver och hitta olika och nya sätt att bidra till att vi gemensamt kommer framåt, det kan vi alla. För det behöver vi. Fler behöver ge blod. Fler behöver ställa om. Och ja, fler vindkraftverk är en del av lösningen.