Samåkning gjorde vardagen enklare för familjerna på norra Gotland
När skolskjutsen inte längre räckte till fick föräldrarna i Hellvi ta saken i egna händer. Genom samåkning lyckades de behålla barnens platser på det fritids de ville ha – och vardagen blev enklare för alla.
Hur började ni samåka och varför?
Henrik: Vi var flera familjer som valde Fårösundskolan trots att det inte var barnens hemskola, vilket innebar att vi inte hade rätt till skolskjuts. Vår utmaning var att barnen skulle gå kvar på Hellvi fritids där de redan kände sig hemma.
Problemet var att bussen från skolan gick klockan två, och det är fyra kilometer till fritids. Det är i princip omöjligt att lösa logistiskt när man är på jobbet.
Petra: Hela poängen med fritids är ju att man ska kunna arbeta. Utan en lösning hade det blivit väldigt svårt. Men vi hade god kontakt med andra föräldrar, vilket sänkte tröskeln för att be om hjälp.
Henrik: Det blev snabbt tydligt att vi satt i samma båt. Att byta till fritids i Fårösund hade inneburit fyra mils extra körning tur och retur. Efter att ha försökt hitta andra lösningar, som att få skolbussen att köra den sista biten eller att fritids skulle hämta barnen – vilket inte längre var möjligt – sa vi till slut: ”Nu får vi gå ihop och lösa det här själva.” Tar man en dag var blir det inget problem.
Vilka konkreta fördelar har ni märkt sedan ni började samåka, både för er själva och för miljön?
Henrik: Det bästa är att vi löste utmaningen tillsammans och förenklade vår vardag enormt. Utan samåkningen hade det varit extremt svårt för oss föräldrar som jobbar att hinna hämta varje dag. Jag vet faktiskt inte hur vi hade gjort annars.
Märks det ekonomiskt också?
Henrik: Absolut. Om alla hade kört själva hade det blivit både dyrare och sämre för miljön.
Petra: Ja, och tänk hur mycket mer trafik det hade blivit. Nu hämtar och lämnar vi varandras barn, och det fungerar jättebra. Övergången från förskola till förskoleklass var redan ett skede av stora förändringar, vilket gjorde att vi var mer öppna för nya lösningar. Det blev ett naturligt tillfälle att tänka om.
Hur organiserar ni samåkningen rent praktiskt?
Henrik: Det här är sådant som nu i efterhand känns självklart. Hur kunde vi diskutera det så mycket? (skratt) Vi hade en hel del diskussioner i sms-trådar kring det praktiska.
Vi är fyra familjer och har en huvudansvarig som tar varsin dag. Vi har till exempel torsdagar, och då säkerställer vi att alla sex barn kan åka med. Uppstår det problem har vi alltid en backup-familj som kan hjälpa till. En dag i veckan får dessutom bussen köra hela vägen till fritids.
Till saken hör att det hoppar av fler barn på busshållplatsen som inte går på fritids, men som åker åt samma håll. Dessa ”bonusfamiljer” blev liksom möjliggörare. Om sex barn ska åka får de inte plats i en vanlig bil, och då kan de bonusfamiljerna hjälpa till. Vi använder en WhatsApp-grupp för att informera om hur många barn som ska åka, och det är mitt ansvar att lösa min dag.
Hur är det med kostnaden? Hur delar ni upp det?
Hur upplever barnen själva samåkningen, är det alltid positivt?
Henrik: Ja, det är nästan uteslutande positivt. Jag tror att de tycker att det är kul. Vi skapade tydlighet i början genom att alla barn visste exakt vem de skulle åka med, vilket bidrog till att det funkar jättesmidigt.
När jag kör kliver de in, sätter sig, är glada och snackar, och vi lyssnar på musik. Visst, någon enstaka gång diskuterar de om vem som ska sitta fram, men det är parenteser i det stora hela.
Vad skulle ni vilja säga till andra på Gotland som funderar på att börja samåka?
Petra: Huvudnyckeln är att det måste finnas en relation och tillit sedan innan, samt en vilja att ha kontakt med andra familjer. För oss var det lätt eftersom vi redan hade bra kontakt och inledningsvis blev inbjudna till en grupp av föräldrar som redan var igång.
Henrik: Man vill inte be barnen lifta med okända. Att ha en befintlig relation är avgörande för tryggheten.
Petra: Vår goda kontakt gjorde att behovet kom upp naturligt. Hade vi bara hämtat barnen från skolan utan att känna varandra, hade vi aldrig upptäckt att flera hade samma logistiska problem.
Henrik: Samåkning kräver en insats i form av kommunikation, planering och synk, även om det är trevligt. Frågan är hur man motiverar den.
Petra: I vårt fall var motivationen väldigt stark: att slippa avbryta arbetsdagen för att lösa barnens eftermiddagar. Den nyttan är betydligt större än insatsen det innebär att samåka.
Lösningen i Hellvi
För familjerna i Hellvi blev samåkningen en nödvändig och lyckad lösning när skolskjutsen inte räckte till. Genom att ta saken i egna händer kunde föräldrarna säkerställa barnens plats på det önskade fritidshemmet, samtidigt som de fick en enkel vardag utan avbrutna arbetsdagar.
Barnens upplevelse har varit övervägande positiv, vilket visar att det också skapade en glad och social stund. Nyckeln till framgång var en befintlig tillit och god relation mellan familjerna, som underlättade planeringen och kommunikationen. Samåkningen motiverades därmed inte i första hand av ekonomiska skäl, utan av en mycket större vinst: att slippa avbryta arbetet för att pussla ihop barnens eftermiddagar.
Vill du veta mer om hållbar mobiltet? Kontakta:
Anna Bäckstäde
Energi- och klimatrådgivare
anna.backstade@gotland.se
0498-26 91 76
Mer läsning
Hållbar mobilitet
Läs mer om hur vi kan transportera oss mer hållbart på Gotland.
